Människor med kemisk känslighet, MCS (Multiple Chemical Sensitivity), får sällan den vård eller det stöd de behöver. Nu finns internationella konsensus som ger oss riktlinjer för hur patienter med MCS behandlas bäst, både kliniskt och terapeutiskt.
MCS är ett tillstånd som orsakar kutana (hud), allergiska, gastrointestinala (mage), reumatologiska, endokrina (hormoner), kardiologiska (hjärta) och neurologiska symptom, det vill säga symptom i kroppens alla organ. Symptomen är en respons på miljöfaktorer som lösningsmedel, tobaksrök, bekämpningsmedel, parfymerade produkter, kemiska emissioner och mögel. Symptomen kan komma direkt eller med fördröjning, och kan vara i flera dagar efter exponering.
Den här konsensusen är sammanfattning efter systematisk genomgång av litteraturen. Fyra huvudsakliga forskningsdomäner identifierades – diagnos, behandling, sjukhusvistelse och det akuta.
Syftet är att förbättra kunskapen kring MCS bland vårdpersonal och patienter genom att standardisera den kliniska och terapeutiska behandlingen för MCS-patienter. Syftet är också att belysa vanliga missuppfattningar om MCS, som inte stöds av evidensbaserad medicin.
I litteraturen beskrivs MCS med olika pseudonymer, så som idiopathic environmental intolerance (IEI), environmental illness (EI), chemical intolerance (CI) – ”kemisk Intolerans” (KI), på svenska, eller toxicant-induced loss of tolerance (TILT), som inte fokuserar varken på symptom (IEI, EI, CI) eller patogena mekanismer. Vid den aktuella konsensusen föredrog experterna, ”MCS”.
Kort sammanfattning
Besvärshistoriken är central, för att kunna ställa diagnos. Flertalet blodprover listas som förslag på provtagning. Och andra diagnoser måste uteslutas, exempelvis porfyrisjukdomar och mastocytos.
Trots att MCS inte är en allergisk sjukdom, finns likheter med allergiska sjukdomar. Vården kan med fördel be patienten med misstänkt MCS, att föra symptomdagbok. Både allergitester, patch-tester och lymfocyt-tester (främst vid metallallergi), kan utföras.
I nästa steg kan reaktiviteten och funktionen i övre luftvägarna undersökas. Endoskopi, olfactometer-test (för att mäta luktdetekteringströskeln för ämnen), ortoneurolologiskt test (för att kolla bland annat balans och yrsel) och PET Scan kan utföras.
Blod-, urin- och salivtest bör tas för att testa metalltoxicitet. Huruvida patienten har amalgamfyllningar eller inte, bör tas i beaktande.
Även om MCS-patienter ofta uppvisar bra resultat av neurologiska undersökningar, så kan miljöfaktorer orsaka olika neurologiska symptom så som spatial (rumslig) desorientering, minnesproblem, tinnitus, skakningar och kramper. Därför kan tester som pupillografi, reaktionstest, balanstest, test av kontrastseende och färgseende, test av uppfattning av vibrationer, EEG och SPECT utföras. Rekommendationen är också att testa genomsläppligheten av blod-hjärnbarriären.
Kemiska ämnen kan störa de endokrina körtlarna, i synnerhet sköldkörteln. Flertalet studier bekräftar kopplingen mellan MCS och sköldkörtelsjukdomar. Därför behöver detta också utredas och testas.
MCS-patienter har ofta många andra diagnoser (komorbiditet), inklusive hjärtsjukdomar. Hjärtklappning, oregelbunden puls och klaff-fel är vanligt. Även om vi inte fastställt vad som är orsak och verkan, så triggar kemiska ämnen de här symptomen hos patienterna.
Många MCS-patienter har autoimmuna sjukdomar som Hashimoto´s, SLE (lupus) och Sjögren´s. Därför bör utredning göras av reumatologiska störningar.
Flera genetiska defekter som har att göra med hur väl man avgiftar sig, är kopplat till MCS. Det innebär att det genetiska avtrycket förändras epigenetiskt, genom exponering, vilket kan leda till överkänslighet, MCS. Därför var experterna överens om att man bör göra en polymorfism-screening. Detta är inte ett diagnostiskt verktyg, utan endast ett kompletterande test.
Metabola störningar på grund av miljöexponeringar utvärderas för närvarande och preliminära data tyder på abnormiteter i avgiftningsmetabolismen. Tyvärr blir provtagning än så länge experimentell, och avråds därför ifrån i dagsläget.
Patienterna bör rekommenderas luftrenare, särskilda masker och vattenrenare för att undvika att symptom blossar upp på daglig basis.
Att behandla MCS-patienter med läkemedel är en utmaning, eftersom de kan reagera även på läkemedel. En utvärdering av förskrivna läkemedel bör göras.
Sjukvårdspersonal bör genomgå utbildning för att säkert kunna hantera patienter med MCS och för att kunna hålla patienten trygg vid vårdbesök.
Länk till konsensusen:
