Svartmögel – vad är det egentligen och varför är begreppet missvisande?

”Är det här svartmögel?” är en av de vanligaste frågorna när någon upptäcker svarta prickar i badrummet, en mörk beläggning på vinden eller missfärgningar på en fuktskadad vägg.

Det korta svaret är att det inte går att avgöra vilken mögelsvamp det är genom att titta på färgen. ”Svartmögel” används dessutom för flera helt olika saker. Ibland menar man all mögelpåväxt som ser svart eller mörk ut. Ibland syftar ordet specifikt på Stachybotrys chartarum, som också kallas pappersmögel. I svensk taxonomi finns svartmögel dessutom registrerat som en synonym till släktet Alternaria.

Det är alltså inte bara ett oprecist ord. Det kan betyda olika saker beroende på vem som använder det.

Mögel kan inte sorteras efter färg

Mögel är inte en enda organism, utan ett samlingsbegrepp för ett mycket stort antal mikroskopiska svampar med olika egenskaper och krav på sin miljö. Många mögelsvampar kan bilda mörka kolonier. Exempel är arter inom släktena Cladosporium, Alternaria, Aspergillus och Stachybotrys.

Färgen är inte heller konstant. Samma mögelsvamp kan se olika ut beroende på utvecklingsstadium, underlag, tillgång till näring och fukt samt konkurrens med andra mikroorganismer. Hos vissa arter uppstår den tydliga färgen först när sporerna har utvecklats och mognat. Det kan därför finnas mögelpåväxt innan vi ser någon grön, vit eller svart beläggning.

USA´s arbetsmiljöinstitut NIOSH uttrycker det tydligt: mögel förekommer i många färger och färgen visar inte om möglet är mer eller mindre farligt. Färgen är därför inte en analysmetod och ord som svartmögel och vitmögel säger mycket lite om vad som faktiskt växer på materialet.

Svartmögel är inte samma sak som Stachybotrys chartarum

I engelskspråkiga medier används ”black mold” och särskilt ”toxic black mold” ofta som namn på Stachybotrys chartarum. Det har bidragit till att samma sammanblandning har spridits även i Sverige.

Stachybotrys chartarum är en grönsvart eller mörkfärgad mögelsvamp som framför allt växer på mycket fuktiga, cellulosahaltiga material som pappskiktet på gipsskivor, fiberskivor och papper. Den kräver i regel mer och mer långvarig fukt än många andra mögelsvampar. Ett fynd kan därför ge värdefull information om vilka fuktförhållanden som har funnits i materialet.

Men varje svart fläck är inte Stachybotrys. Arten kan inte identifieras säkert genom att någon tittar på en bild i en Facebookgrupp. Andra mögelsvampar kan se likadana ut för blotta ögat, och mörka avlagringar kan ibland bestå av exempelvis smuts, alger eller annat material. När det är viktigt att veta vilken organism som finns krävs en relevant provtagning och laboratorieanalys.

Varifrån kommer ryktet om ”det giftiga svartmöglet”?

Under 1990-talet uppmärksammades en grupp spädbarn i Cleveland i USA som hade drabbats av allvarliga lungblödningar. Stachybotrys chartarum påträffades i barnens hemmiljöer och pekades ut som en möjlig orsak. Händelserna fick stor uppmärksamhet och uttrycket ”toxic black mold” spreds snabbt.

När CDC senare lät granska underlaget på nytt konstaterade myndigheten att ett orsakssamband mellan Stachybotrys chartarum och spädbarnens lungblödningar inte hade bevisats. Det betyder inte att Stachybotrys är ointressant eller att fuktskadade byggnader är ofarliga. Det betyder däremot att ett uppmärksammat samband inte får beskrivas som ett fastställt orsakssamband när bevisningen inte räcker.

Kan mögel bilda gifter?

Ja. Vissa mögelsvampar kan under vissa förhållanden producera mykotoxiner, alltså biologiskt aktiva sekundära ämnen. Stachybotrys chartarum är en av de arter som kan göra det. Även arter inom andra släkten kan producera mykotoxiner.

Men förekomst av en mögelart innebär inte automatiskt att en viss mängd mykotoxiner har bildats. Produktionen kan variera mellan stammar och påverkas bland annat av underlag, fukt, temperatur, tillväxtfas och konkurrens med andra mikroorganismer. Ett artfynd är därför inte detsamma som en uppmätt toxinexponering och kan inte ensamt användas för att beräkna en hälsorisk.

Mykotoxiner ska inte heller blandas ihop med mikrobiellt producerade flyktiga organiska ämnen, så kallade MVOC. Mykotoxiner är i huvudsak icke-flyktiga ämnen som kan förekomma i eller på sporer, svampdelar, andra partiklar och damm. MVOC är däremot flyktiga ämnen som kan bidra till den lukt som ibland förknippas med mikrobiell tillväxt. Påståendet att mögel ”avger mykotoxiner i gasform” är därför missvisande.

Fel ord får inte leda till fel slutsats

Det finns två vanliga diken i diskussionen om svartmögel.

Det ena är att varje mörk prick beskrivs som det särskilt farliga ”giftiga svartmöglet”. Det kan skapa stor oro utan att någon ens har fastställt att missfärgningen är mögel, än mindre vilken art det rör sig om eller om mykotoxiner har bildats.

Det andra diket är att avfärda problemet därför att ”svartmögel egentligen inte finns”. Det är lika olyckligt. En mörk påväxt kan vara ett tecken på att ett material har utsatts för så mycket fukt att mikroorganismer har kunnat växa. Då behöver orsaken och skadans omfattning undersökas, oavsett vilken färg påväxten har.

Folkhälsomyndigheten framhåller att både aktuella och tidigare uttorkade fuktskador kan ha betydelse. Myndigheten anger också att fuktproblem i byggnader är förknippade med bland annat ökad risk för luftvägsbesvär, luftvägsinfektioner och förvärrad astma. WHO genomgång visar på samband mellan fuktiga och mögelskadade byggnader och ökad förekomst av luftvägssymtom, allergier och astma.

Även större forskningsöversikter och metaanalyser har funnit återkommande samband mellan fukt eller synligt mögel i bostäder och luftvägsrelaterade besvär. En systematisk översikt av 16 longitudinella studier fann också en ökad risk att utveckla astma vid fukt och mögel i bostaden. Forskningen ger alltså goda skäl att förebygga och åtgärda fuktskador, även om man ännu inte kan peka ut ett enskilt ämne eller en viss mögelart som förklaring till alla de besvär som förekommer.

Det svarta i badrummet behöver bedömas i sitt sammanhang

Svarta prickar i kakelfogar, silikon, vid fönster eller i tvättmaskinens gummilist behöver inte vara Stachybotrys chartarum. I sådana miljöer kan ytlig mikrobiell påväxt uppstå när fukt blir kvar på ytor där det också finns damm, tvålrester, hudrester och annat organiskt material.

En begränsad påväxt på en åtkomlig och tvättbar yta är inte samma situation som mögel på baksidan av en gipsskiva efter ett läckage. Men även återkommande ytlig påväxt kan visa att fuktbelastningen är för hög eller att ventilationen och uttorkningen inte fungerar tillräckligt bra. Om missfärgningen snabbt kommer tillbaka, är omfattande, sitter på porösa material eller kan kopplas till läckage, lukt eller andra tecken på fuktskada bör orsaken undersökas byggnadstekniskt.

Vad är viktigare än färgen?

Vid en misstänkt mikrobiell skada är de viktigaste frågorna varifrån fukten kommer, hur länge materialet har varit fuktigt, vilka material som har påverkats, hur omfattande skadan är och om partiklar eller lukt kan spridas till rum där människor vistas.

Folkhälsomyndigheten betonar att en byggnadsteknisk undersökning är central. Provtagning kan ibland behövas för att visa om det finns en skada i ett material eller för att ge ytterligare information om den mikrobiella förekomsten. Ett provsvar är däremot inte ett mått på en enskild persons hälsorisk. Det finns i dag inga hälsobaserade riktvärden som gör det möjligt att översätta ett visst antal sporer, DNA-kopior eller kolonibildande enheter till ”ofarligt” eller ”farligt”.

Det är också viktigt att förstå begränsningarna hos olika provtagningsmetoder. Ett kort luftprov kan missa en dold skada eftersom halterna i luften varierar över tid. Ett dammprov kan ge information om vilka mögelarter eller grupper som har samlats i miljön under en längre period, men resultatet måste alltid vägas samman med byggnadens konstruktion, fukthistorik, luftflöden och okulära iakttagelser.

Vad ska vi säga i stället?

Om arten inte är identifierad är det mer korrekt att skriva exempelvis ”misstänkt mögelpåväxt”, ”mörkfärgad mikrobiell påväxt” eller helt enkelt ”mögel”. Om en analys har identifierat en viss art bör den anges med sitt namn. Stachybotrys chartarum kan då benämnas pappersmögel.

I information riktad till allmänheten kan ordet svartmögel fortfarande behöva finnas med, eftersom det är det ord människor känner till och söker efter. Men det bör användas för att förklara begreppsförvirringen, inte som om det vore en diagnos eller en särskild enhetlig grupp av farliga mögelsvampar.

Slutsats

Möglets färg kan vara en synlig ledtråd till att någonting behöver undersökas, men den berättar inte vilken art det är eller hur farlig situationen är. ”Svartmögel” kan syfta på flera olika saker och bör därför inte användas som ett analysresultat.

Det betyder inte att vi inte ska ta mörk mögelpåväxt på allvar. Rätt fråga är inte om möglet är svart, vitt eller grönt. Rätt frågor är varför det har kunnat växa, hur omfattande skadan är, om föroreningar kan nå inomhusmiljön och hur fuktkällan och det skadade materialet ska åtgärdas.